Christoffer har kånkat på en enorm ryggsäck genom Mexiko och Australien. Promenerat, levererat paket med en envishet som saknar motstycke och promenerat lite till och är nu redo att sätta betyg på det senaste alstret signerat Hideo Kojima.
Jag minns väldigt tydligt mitt första intryck när jag startade Death Stranding 2: On the Beach. Skärmen fylldes av bilder så vackra och skarpa att jag nästan tappade andan. Trots att jag spelade på den allra första utgåvan av Playstation 5, alltså inte någon Pro-modell så levererade spelet en grafisk prakt som jag aldrig tidigare upplevt i ett tv-spel. Allt ifrån texturer till ljussättning kändes nästan overkligt polerat. Jag visste där och då att detta skulle bli en resa utöver det vanliga.
Om ettan var en värld indränkt i sotsvart uppgivenhet, så är tvåan en värld där ljuset tillåts bryta fram genom sprickorna. Känslan är fortfarande igenkännbar med ensamma vandringar genom ödsliga landskap, övergiven teknik och en mänsklighet på gränsen, men här finns också ögonblick av hoppfullhet. Kojima har vävt in fler nyanser av värme och tillförsikt, vilket gör att resan aldrig känns lika nedslående och sotsvart som i föregångaren.
Att förstå en berättelse signerad Hideo Kojima är alltid en balansgång mellan att hänga med i handlingen och att förlora sig i kryptiska symboler, lyteskomik och metaforer. On the Beach är inget undantag. Historien går absolut att följa, men det gäller att vara uppmärksam. Att slentriantitta på mobilen under mellansekvenser är helt enkelt inte ett alternativ, du riskerar annars att missa små men betydelsefulla detaljer, eller till och med ett litet ”påskägg” som fördjupar helheten. För mig var det framför allt karaktären Tomorrow som stod ut. Hennes kamp, vilsenhet och gradvisa resa ur uppgivenhet grep tag i mig på ett sätt som få spelfigurer gjort de senaste åren.
Tempot är välavvägt, även om mittenpartiet ibland drogs ut lite för länge med ett antal klassiska ”gå från punkt A till punkt B”-uppdrag. Men det var aldrig något som förstörde helheten, snarare en påminnelse om Kojimas envisa vilja att låta spelaren uppleva världen på hans egna villkor. Totalt landade min resa på ungefär 70 timmar, där jag i princip enbart fokuserade på huvudstoryn. Ett generöst antal sidouppdrag återstår för de som vill förlora sig ännu längre i spelets värld.
Många kallade det första Death Stranding för en glorifierad ”walking-simulator”, men tvåan bevisar att konceptet kan utvecklas och blomstra. Detta är på många sätt det spel som ettan borde ha varit. Balansen mellan utforskande, strider och leveranser känns perfekt avvägd. Jag kände aldrig att jag fick för mycket eller för lite av något, och det är kanske den största styrkan med On the Beach – helheten är sömlös och levande.
Men spelet är inte utan brister. Den största nackdelen för mig var textstorleken i menyer och UI. Jag har redan dålig syn och trots glasögon hade jag ofta svårt att läsa vad som stod. Även vänner med god syn som såg mig spela reagerade på detta. Att behöva luta sig fram mot tv:n varje gång man ska läsa en meny känns inte helt okej i ett annars så välpolerat spel. Dessutom saknade jag de där små ögonblicken från ettan där Sam bröt ”fjärde väggen” och kommenterade eller reagerade på vad jag som spelare gjorde. Det var små, men ack så charmiga detaljer som nu är borta.
Världen är större, vackrare och mer varierad än någonsin tidigare. Från snötäckta berg och stekheta öknar till ruinerade rester av en svunnen civilisation, jag stannade ofta bara för att beundra utsikten. Vissa ögonblick, framför allt i ökenlandskapen och de klippiga bergskedjorna, var så visuellt mäktiga att jag helt enkelt ibland stannade upp för att ta in allt. Ljuddesignen och musiken gör sitt för att förstärka dessa ögonblick. Låtarna är handplockade med kirurgisk precision och skapar en känsla av att du alltid befinner dig i rätt plats, vid rätt tidpunkt oavsett om du susar fram på en motorcykel i bergen eller kämpar dig fram genom sand och hetta.
Att spelet flyter på så bra tekniskt är smått otroligt. Under mina 70 med timmar med spelet stötte jag inte på en enda bugg av betydelse. Bilduppdateringen var konsekvent jämn, och grafiken är utan tvekan den bästa jag sett i ett tv-spel hittills. Att detta uppnås på en ”vanlig” Playstation 5 utan Pro-stämpel gör det ännu mer imponerande. Kojima Productions visar återigen att de tillhör den absoluta toppen av branschen när det kommer till optimering och teknisk briljans.
Så, vad gör detta spel unikt? Det är svårt att sätta fingret på. Kojima är spelvärldens svar på Tarantino, det vill säga kompromisslös, excentrisk och ibland på gränsen till pretentiös. Men det är också just därför hans spel lämnar sådana avtryck. När eftertexterna rullade kände jag den där speciella känslan, en känsla som inga andra spel i år har gett mig. En blandning av tomhet och fullbordande, som om jag upplevt något större än bara ett spel.
Det här är ett spel för både Kojima-fans och nya spelare, men det är främst de förstnämnda som kommer att förstå och älska alla detaljer. Kojimas sätt att berätta och presentera är inte för alla, vissa kommer att dyrka honom, andra kommer att fnysa åt det hela. Men för den som är redo att ge sig hän och låta berättelsen sjunka in, väntar en upplevelse som är svår att jämföra med något annat på marknaden.
För att knyta ihop säcken så är Death Stranding 2: On the Beach är inget annat än ett mästerverk. Det är spelglädje när den är som bäst, ett bevis på vad som händer när en visionär får fria tyglar och en briljant studio bakom sig. Ja, det finns skavanker – textstorleken i menyerna är en plåga, och vissa saknar kanske det där lilla extra i karaktärsinteraktionerna men i det stora hela spelar det ingen roll. Det här är en upplevelse som stannar kvar länge efter att kontrollen lagts åt sidan.
Med denna recension vill jag därför inte bara sätta en hög siffra på spelet. Jag vill också uppmana dig att spela det, uppleva det, och låta dig dras in i Kojimas värld. För när eftertexterna väl rullar kommer du, precis som jag, att känna att du fått vara med om något alldeles särskilt.
BETYG: 10/10