Assassin’s Creed: Shadows

Som ett hängivet fan av Assassin’s Creed-serien har jag alltid haft höga förväntningar på varje nytt spel i franchisen och Shadows är inget undantag. Här kommer en recension av min tid i det feodala Japan.

Först och främst måste jag lyfta spelets grafiska bit. Detta är utan tvekan det mest visuellt imponerande spelet i serien hittills och redan från första stund är miljöerna påtagligt detaljerade och realistiska, och jag finner mig ofta bara stanna upp för att beundra omgivningarna. Från de vackert designade städerna, med deras brokiga gator och imponerande byggnader, till de naturliga landskapen som sträcker sig över vidsträckta fjäll och djupa skogar så känns varje plats genomtänkt och levande.

Ljus och skuggor spelar en avgörande roll i spelets atmosfär. Det är inte bara en visuell teknik, utan också en central del av spelets mekanik. Det här spelet leker verkligen med skuggor på ett sätt som känns organiskt emellanåt. Som ett exempel, under springande på takåsar så känns det mer dynamiskt när ljuset reflekteras på byggnaderna, och varje gång du dyker in i en skuggig gränd är det nästan som om du smälter in i omgivningen. Det är här de ikoniska lönnmördarna verkligen kommer till sin rätt, eftersom det inte bara handlar om att smyga fram i mörkret utan om att verkligen bli en del av den visuella världen – att bli osynlig.

De karaktärsmodeller som används är också imponerande. Huvudpersonerna är otroligt detaljerade och visar upp en nivå av realism som får deras rörelser och ansiktsuttryck att kännas mer levande än någonsin. Denna visuella upplevelse gör att varje uppdrag och interaktion känns mer personlig och engagerande för egen del. Ett spel med grafiska tillkortakommanden kan störa inlevelsen, vilket inte är fallet här.

Vi erbjuds en väldigt rå och personlig berättelse denna gång. Den är både episk och intim, och den hanterar teman om frihet, makt och förlust på ett sätt som engagerar mig. Vi följer den nya protagonisten, en ung lönnmördare vid namn Naoe, som är på en resa för att utkräva hämnd och ge sitt hemland den frihet det förtjänar. Berättelsen är fylld med intriger, hemligheter och komplexa karaktärer som jag snabbt känner mig investerad i.

Vad jag verkligen uppskattar är hur spelet blandar de vanliga politiska konflikterna som finns i speluniversumet med mer personliga berättelser om Naoes inre kamp. Hon måste konfrontera sina egna tvivel, samtidigt som hon navigerar genom ett samhälle där allt inte är svart eller vitt. Det är en historia som inte bara är fylld av action utan också av känslomässig djup.

Vad jag inte var beredd på och också blev förvånad över var hur lång tid det tar innan man får spela som samurajen, Yasuke – det dröjde säkert cirka tio timmar innan man fick börja svinga svärd med honom. Jag är medveten om de kontroverser som har susat kring spelet gällande denna karaktär, men jag köper hans ursprungshistoria och hans existens i det feodala Japan. Det känns för min del inte påtvingat att han är där, vilket det råder delade meningar om ute på internet.

Sidouppdragen är också en stark del av spelet. Många gånger känns de mer som små berättelser i sig själva, där varje karaktär du möter har sin egen bakgrund och sina egna mål. Jag blev inte uttråkad av dessa uppdrag vilket är en prestation i sig, eftersom dessa ofta tenderar att kännas som utfyllnad i andra spel.

Parkour är en central del av Assassin’s Creed, och i detta spel är det inte ett undandag. Spelet förbättrar på många sätt rörelsemekanikernas flyt, och för det mesta känns det rätt tillfredsställande att hoppa, klättra och springa genom de komplexa stadslandskapen.

Det är här dock en av de största svagheterna i spelet uppenbarar sig. Parkour känns ganska likt det vi sett tidigare, men likt i föregångarna från Origins och framåt så känns kontrollsystemet något trögt vid vissa tillfällen. Jag önskade att rörelser och animationer hade varit ännu mer finslipade, något som oftast inte stör men ibland gör sig påmint. Speciellt i hetluften, när man har bråttom att fly eller jaga fiender, kände jag ofta att kontrollerna inte svarade exakt som jag ville när klättring och stress var en faktor. Ett kontinuerligt flyt saknas ibland, vilket kan vara frustrerande när du försöker klättra på en vägg eller hoppa mellan tak och inte riktigt får den exakta rörelsen du vill ha.

Jag hade också gärna sett att parkour-systemet fått en större omarbetning. Mer vertikalitet, fler rörelsealternativ och kanske lenare animationer skulle ha varit bra, här. Det känns som en förbättrad version av det vi redan har sett i tidigare installationer, men inte riktigt ett stort steg framåt.

En annan del av spelet som jag tycker kan förbättras är Objective-menyn. Med så många uppdrag, sidouppdrag och samlarobjekt på gång samtidigt, blir menyn snabbt rörig och svår att navigera. Jag förlorade flera gånger överblicken över mina mål, särskilt under längre spelsessioner, eftersom spelet inte erbjuder tillräckligt tydliga sätt att kategorisera eller prioritera uppdragen.

Det skulle ha varit användbart med en mer visuell representation av uppdragen, kanske med en större fokusering på vad som är huvuduppdrag kontra sidouppdrag och även en bättre funktion för att hantera samlarobjekt. När jag spelade, kändes det som om jag ständigt var tvungen att hoppa fram och tillbaka mellan menyer för att hitta vad jag behövde – något som tog bort lite av den smidighet som spelet annars erbjuder.

Ljuddesignen i Assassin’s Creed; Shadows är också imponerande. Musiken, komponerad av en uppenbart erfaren orkester, får varje strid och dramatisk scen att kännas ännu mer episk. Det finns en gravitas i ljudspåret som verkligen förhöjer spelets atmosfär och ger det en djupare känsla av allvar.

Röstskådespelet är också på en hög nivå. Karaktärerna känns verkliga och trovärdiga, och jag kan inte låta bli att imponeras av Naoe och Yasuke. Även sidokaraktärer och NPC:er levererar trovärdighet.

Sammanfattningsvis är Assassin’s Creed Shadows ett väldigt, väldigt bra spel. Det erbjuder en visuell upplevelse som är helt i världsklass, en berättelse som är både fängslande och emotionellt engagerande, och strider som känns mer dynamiska än någonsin. Parkour-systemet, även om det är funktionellt, skulle kunna få en större omarbetning för att nå en ny nivå av precision och flyt. Objective-menyn är definitivt ett område som kunde ha fått mer uppmärksamhet för att göra upplevelsen ännu mer strömlinjeformad och överskådlig.

Trots de mindre bristerna är detta spel en upplevelse jag rekommenderar till både gamla och nya fans av serien. Det levererar på många fronter och förtjänar att hyllas för sin visuella och berättelsemässiga höjdpunkt. Om du älskar Assassin’s Creed, kommer detta spel vara en av de mest minnesvärda upplevelserna på många år.

BETYG: 8/10