I textföljetongen ”Stoffe tycker till” så får vi följa med när Christoffer tycker till inom olika områden inom populärkultur. Vissa åsikter kommer säkerligen att stryka många läsare medhårs, men även mothårs. Denna gången avhandlas spelserier.
Halo (Bungie / 343 Industries)
Detta är nog den spelserie jag har allra minst tycke för av dem allra största spelserierna där ute. Förstå mig rätt, jag anser inte spelen vara dåliga på något vis – jag har bara inte fastnat för dem. I yngre dagar så försökte jag mig på denna spelserie men fastnade aldrig för berättelsen om John 117, ringvärldarna och allt runtomkring som har trollbundit många andra. Det ska dock sägas att det är fantastiskt kul att spela dem multiplayer-lägen som erbjuds i rätt sällskap.
Gears of War (Epic / The Coalition / People Can Fly)
Jag minns det som om det vore igår. Jag var på besök hos kusinerna någonstans under 2000-talets mitt och de hade ett Xbox 360. Jag hade på den tiden ett Playstation 2 och de (då) nya konsolerna kändes som rena rama prestandamonstren. Jag fick testa Gears of War och hakan föll i golvet, det grafiska imponerade mig något enormt och jag hade svårt att greppa hur något sådant här snyggt kunde visas på en konsol. Men spelet var förutom att vara djävulskt snyggt även följsamt kontrollmässigt och otroligt roligt att spela.
Spolar vi fram några år så har även jag en Xbox 360, med de tre första Gears of War-spelen bland annat. Efter del tre hände dock något… man bytte utvecklare och huvudperson och jag upplevde allt gå på tomgång. Denna spelserie ligger mig varmt om hjärtat och jag hoppas att man i framtiden går tillbaka till vad som gjorde spelen så bra.
Metal Gear Solid (Konami)
Det är lika bra att erkänna här, att detta är min favoritspelserie från början. Häftiga spelmoment, ett otroligt karaktärsgalleri och en berättelse så invecklad att även en rutinerad konspirationsteoretiker hade slagit knut på sig själv gör att det finns väldigt lite att inte älska med Metal Gear Solid.
Min fascination för denna spionsaga började med något så enkelt som att det var ett spel jag inte fick spela. Jag var sju år gammal när en Playstation 2 tillsammans med Metal Gear Solid 2: Sons of Liberty passerade hemmets tröskel och med dess 15-årsgräns fick jag inte spela det, trots ihärdigt tjatande. Det stoppade dock inte mig, jag spelade det i smyg och älskade varenda sekund.
Spola sedan fram till 2004, där seriens tredje del släpptes. Jag hade ingen vidare koll på spelvärlden vid detta laget och höll på att sätta i halsen av lycka när jag gick förbi hyllan i den lokala spelbutiken och såg spelet stå där. Med hundvalpsögon och vädjande till mina föräldrar om att jag förstår att det bara är ett spel och inget annat så fick det följa med hem.
Jag håller den tredje delen allra varmast om hjärtat och dess nyversion är något jag ser fram emot något enormt.
Tomb Raider (Core Design / Crystal Dynamics / Eidos Montréal / Square Enix Montréal / Aspyr)
Tyvärr har jag inte så mycket erfarenheter eller minnen från Lara Crofts äventyr som jag önskar, mitt intresse för spelserien växte först på riktigt med dess reboot år 2013, vars trilogi jag tycker är otroligt bra.
Mina tidigaste minnen av Lara var när jag provade spelet som barn på mitt Playstation. Det hade redan då rent grafiskt inte åldrats särskilt väl och de bökiga kontrollerna gjorde att jag tappade intresset ganska snabbt. Under 2000-talets gång så hände det att jag i förbifarten testade något av dem nyare spelen hos vänner men mer än så blev det inte, min köpnerv var inte triggad nog att köpa ett spel ur serien.
Snabbspola fram till 2013 när rebooten släpptes, då fångades mitt intresse då spelet var otroligt snyggt, hade högt tempo och framförallt – följsamma kontroller. För att knyta säcken så skulle man kunna säga att jag uppskattar spelen efter 2013 desto mer, än dem tidigare alstren.
Tack för att du läser, fler delar som täcker just spelserier lär komma längre fram. Det finns en hel del som inte kom med i första delen.