Assassin’s Creed: Mirage – Intryck

Spelet har när denna text publiceras funnits tillgängligt för allmänheten i tio dagars tid. Jag har spelat det i cirka tjugo timmar och tänkte dela med mig av mina intryck av titeln ifråga.

Vi börjar med det bra. Att krympa ned världen och ge oss spelare en mer kompakt spelupplevelse var precis vad som behövdes. Jag gillade bland annat Origins och Valhalla, men den sistnämnda blev något för mycket med sina alldeles för många platser med vidsträckta hav och skogsområden. Mer är inte alltid bättre, kvalitet före kvantitet och så vidare.

Att spela i Bagdad är riktigt roligt och påminner mycket om spelvärlden från det allra första spelet med Altaïr i huvudrollen. En perfekt Assassin’s Creed-stad med andra ord, men sina många hustak, gömställen och smala bakgränder.

Narrativet och berättelsen är även den mycket bra. Jag sugs in i den historia som Ubisoft ger oss och njuter av varenda sekund. I spel av den här typen kan jag ibland komma på mig själv med att snabbspola genom långa konversationer, men inte här. Här spetsar jag öronen vid varje ord som yttras.

Nu till det lite mindre bra.

Förstå mig rätt nu, jag är i huvudsak otroligt nöjd med vad vi har fått, men tyvärr lämnar parkouren en hel del att önska. Basim är alltså en lönnmördare som är så pass snabb att Animus emellanåt inte hinner med att simulera vad som görs, men trots detta så är hans parkour snarlik den från Assassin’s Creed: Valhalla, där vi spelade som en ruffig viking som inte var en lönnmördare i dess rätta bemärkelse. Jag hade önskat en helt omarbetad parkour där man hade vidareutvecklat konceptet och sömlösheten från Unity, här. Basim är kvick, men i stressiga situationer där man behöver avlägsna sig snabbt blir det som att manövrera ett kylskåp. Lite trist, då detta förtar känslan något.

Vad tycker du om spelet?